Vi lägger varsin pinne på den gamla kavelvarpen innan vi går in på stigen och rakt in bland de gamla bronsåldersrösena i Angaskogen. Jag hade glömt att det kallades för kavelvarp, ramsan hade jag också glömt men visste att ritualen gav tur på resan. (Har hittat den nu i efterhand: Jag ökar din mängd, du gör min gång lätt och lyckosam!)

Det är kväll, alla ganska trötta efter en kreativ arbetsdag i stora tältet. Tio barn/unga i åldrarna 11-15 är på tvärkonstnärligt tredagarsläger hos oss, en ny men efterlängtad variation på vår cirkusskola. Vi sover i små vita canvastält, lagar mat tillsammans och jobbar cirkusinspirerat men med större fokus på det musikaliska, improvisation och lyssnande.

Gräset på kalhugget har växt sig högt och de små tallplantorna jag minns från i vintras är plötsligt inte så små längre, det tar lite tid att upptäcka alla rösena. Det största, Viteroir, ser vi på långt håll och klättrar högst upp. Idén, som jag sparat på i flera år, är att placera ut sig på fler rösen samtidigt och därifrån ropa/kula eller spela på blåsinstrument till varandra. De är två som har trumpeter med sig och vi är flera som kan konsten att kula, på ett ungefär.

Solen blir röd och lägger sig sakta ned mellan träden medan trumpetklanger och röster ekar. Hela tiden svarar naturen sinnrikt, lite på olika sätt beroende på hur vi står och hur vi riktar ljuden. Ibland undrar vi vad som kan finnas där långt inne i skogen och som tonerna studsar så klart mot… Det är faktiskt obeskrivligt vackert, och oförglömligt.

Vi äter mörk choklad och går hem till tältlägret i sommarnatten.

Anna